2016

Hade storslagna planer för 2016, men livet blir ju inte alltid blir som man tänkt sig. För mig ligger all träning och tävling just nu på is tillsammans med mycket annat i mitt liv.

Istället för att hitta utmaningar i olika former av idrottsprestationer har det under vintern ibland varit ett projekt att bara komma ut ur lägenheten. Underligt hur livet kan svänga snabbt ibland.
Fast i efterhand har jag insett att snabbt är fel ord för det här har vart på gång under många år som en nedåtgående spiral även om jag själv förnekat det in i det sista. Kan inte komma ihåg en enda tävling under 2015 där jag stod på startlinjen och kände mig pigg och förberedd. Det komiska är att jag faktiskt till och med missade starten en gång när jag var som tröttast och mest stressad. Gav jag upp och la av, åkte hem och vilade? Nej, för det har inte funnits i min världsbild att man kan göra så. Istället fick jag ta i mer. Någonstans på vägen har denna egenskap också blivit mitt fall.

cham1bild
Har försökt balansera jobb och träning väldigt länge nu, sprungit med hjärtklappning mellan möten för att inte behöva jobba över och sedan försökt köra backintervaller trots att kroppen känns som en disktrasa med huvudvärk. Guldfiskminne, sömnsvårigheter och hjärtklappning var sedan länge bara en del av min vardag, och allt har gått bra ändå. Jobbet har rullat på bra och även om alla träningspass inte varit optimala så har kroppen ändå lyckats trolla fram lite kraft till varje tävling. Det är svårt att bromsa när allt går som tåget, och ärligt talat finns det ingen tid för att stanna upp och känna efter hur man egentligen mår om det ska gå att hålla tempot som krävs för att allt ska gå ihop.

img_2906

Nu i efterhand har jag läst på om stress och vad den gör med kroppen. Har lärt mig den hårda vägen att psykisk och fysisk stress stressar samma system i kroppen, och att det systemet kan “gå sönder”. När stressystemet börjar lappa ihop får man massa konstiga symptom som är ganska diffusa. När man då ignorerar alla dessa symptom börjar prestationsförmågan långsamt försämras vilket gör att man kör på lite hårdare istället för att försöka hålla tempot uppe. Kroppen börjar då långsamt stänga av och man går från att vara stresstålig till stresskänslig, från pigg och positiv till sjukligt trött, apatisk och grinig. När kroppen inte längre svarar och de fysiska symptomen är tydliga kanske man börjar funderar på om man har någon sjukdom och går till läkaren. Läkarn säger att man är frisk eftersom alla värden är rätt normala och man tänker att man säkert bara är larvig, ännu mer stressad eftersom man ändå tog av sin dyrbara tid att faktiskt gå till läkaren. Så man försöker lägga in en växel till som inte finns och hittar på bortförklaringar för alla underliga symptom som hela tiden ökar tills kroppen en dag får nog och det tar stopp. För mig tog det stopp i december.

bild1

Resten är en resa jag helst hade velat hoppa över, och önskar att det fanns ett mirakelpiller som gör att man kan skutta ur sängen varje morgon full av energi för jag saknar den känslan. Att ta sig tillbaka från utmattningssyndrom är inte omöjligt, men det går inte att springa i sina gamla fotspår. Så för 2016 är det nu bara att bryta ihop och komma igen, göra om och göra rätt. Motgångar ska ju göra en stark och ofta kan det komma något gott ur dem i slutändan. Det var trots allt under mina ständiga bakslag efter knäoperationen för några år sedan som jag träffade min fästman, hade troligtvis inte hänt om jag inte varit halt…
Idag har jag varit sjukskriven i några månader och kan klara vardagliga grejjer så länge inget stressar mig, men är löjligt lättstressad. Fysisk aktivitet fungerar fint i små mängder så länge det är lugnt och kravlöst, något som också kan ge mycket mer energi än vad det tar. Så vi kanske ses i skogen!

img_2314
//Carro